Innan jul åkte vi till Medellín, där jag växte upp. Efter att ha lämnat väskorna hos pappa gick Kerstin och jag till min bästa väns hus, som ligger nära pappas. Vi satt i hennes vardagsrum med ett glas guavajuice i handen och jag började berätta om vårt arbete. Jag pratade om de intervjuer vi gjort med potatisodlarna i Boyacá, om böndernas oro och svårigheter att leva på jordbruket. Då berättade min vän att hennes kusiner på landet också har stora ekonomiska problem. De har alltid försörjt sig på jordbruket men nu har de svårt att sälja sina produkter. Antingen är de tvugna att sänka priset så mycket att de förlorar pengar eller så är det ingen som är intresserad av att köpa. De har redan fått sälja kossorna. Jag tänker på när vi var barn och hälsade på dem. De bor i ett gammalt hus på en bergstopp från vilken man ser långt ut i horisonten. Jag minns trädgården och odlingarna med lite av allt möjligt, den lilla floden längst ner på berget som hördes från huset och där vi badade. Jag minns den hemlagade maten på öppen spis som doftade och smakade fantastiskt. Jag minns också att jag tyckte att de levde ett drömlikt liv.
Jag frågade min vän vad de tänker göra, om de kommer att behöva sälja och flytta. ”De vet inte vad de ska göra, men de kan inte sälja tomten. Ingen skulle köpa den. Hur som helst vill inte de flytta heller, de har ju alltid bott där och de skulle aldrig trivas i stan. De vill inte vara något annat än bönder”, sade hon.
Min pappa, min syster och flera andra berättade liknande historier. I Colombia har alla en släkt eller bekant som håller på med jordbruk. Problematiken rör alla på något sätt. Och när folk på stan diskuterar med mig om böndernas situation är det sorg, oro och upprördhet som kommer fram. Men ingen vet hur detta kan lösas.
/Natalia
Frihandelsavtal i Colombia 