Etikettarkiv: import

Svenska mjölkproducenter är också oroliga

Stefan Gård, ordförande i Sveriges Mjölkbönder, undrar varför politikerna låter det svenska jordbruket försvinna. I en artikel på SvD Opinion berättar han om höga kostnader och svåra förutsättningar för att kunna anpassa produktionen till internationella standarder. Importen av livsmedel ökar i Sverige medan den lokala produktionen minskar.

Det låter bekant. För några veckor sedan hörde vi colombianska bönder uttrycka samma oro: Det är svårt att konkurrera i en global marknad när villkoren är orättvisa och de saknas stöd och förutsättningar för de småproducenterna.

Samtidigt börjar exporten av mjölkprodukter till Colombia från hela EU, inklusive Sverige, tack vore frihandelsavtalet.

Läs Stefan Gårds artikel på SvD

En kaffebonde i metropolen

Detta bildspel kräver JavaScript.


Vi besökte en ganska unik kaffeodling: Finca El Cafetal i kommunen Envigado. Kommunen ingår i metropolen, vilket innebär att odlingen ligger 15 minuter från stan! På El Cafetal har de odlats café i 35 år och idag är det barnbarnet Leticia som leder produktionen.

”Vår kommun är 80% landsbygd och 20% stad. Men ungefär 80% av kommunens befolkning arbetar i stan. Folk har valt bort jordbruket”.

Men förutom att de fortsätter med jordbruket trots den snabba urbaniseringen i området, finns det något annat som är unikt för Leticia och hennes familj: de har bestämt sig för att utveckla ett eget kaffemärke, som de marknadsför och säljer själva. Det är ovanligt eftersom traditionellt säljer kaffebönderna sina bönor till Colombias Kaffeodlarnas förening. Föreningen förhandlar priserna internationellt och säljer vidare bönorna till olika leverantörer i hela världen.

”Vi har tagit det beslutet eftersom det har blivit svårare att leva som kaffeodlare på det vanliga sättet. Federationen betalar så låga priser för kaffet att vi förlorar pengar. Dessutom är det mer givande att ta fram sin egen produkt”.

Vi frågar Leticia vad hon tycker om frihandelsavtalen och om att Colombia importerar kaffe:

”Frihandelsavtalen har fått oss att tänka om. Det borde vara en möjlighet att utvecklas. Men först måste vi få bra förutsättningar. Idag är det inte kaffebönderna som exporterar kaffe, utan stora företag som inte odlar alls. Det måste förändras. Det är klart att det låter fint med export, men vi måste först se möjligheterna i den interna marknaden. Det finns i Colombia en stor potential i en befolkning som inte lärt sig ännu att uppskatta och njuta av kaffe som i andra länder. Därför vill jag marknadsföra vår produkt lokalt och utbilda människor genom att ha kurser och guidade turer här på odlingen. Vi gör avtal med kaféerna i stan. När man lär sig att uppskatta ett riktigt bra colombianskt kaffe vill man inte ha något importerat även om det är billigare, och man betalar gärna vad det kostar när man förstår det arbetet och kvalitén som ligger bakom varje kopp”.

Vi avslutar intervjun med en provsmakning av Leticias kaffe, döpt till Ayurá efter floden som går bredvid odlingen. Kaffet är milt, aromatiskt och med en eftersmak av citrus. Precis som höglands-kaffe ska smaka, säger hon nöjd.

/Natalia

Att ta från de fattiga och sälja till de fattiga

Julkakor från Nestlé.
Julkakor från Nestlé.

Det är jul i Sverige och i Colombia. Ögon tindrar, julgranar blinkar och snöflingor gnistrar. På borden dukas det fram fläskkött och risgrynsgröt. I soffan äts det kolor och choklad.

Varifrån alla godsaker egentligen kommer finns det inte riktigt plats att tänka på, så här i julefriden och julstöket.

Hemma hos Natalias familj i Medellin är fortfarande den mesta av maten från Colombia. Det är bara katten som får smaska på importerad lyx-burkmat som kom i ett paket från Natalias syskon i USA. Men jag kan inte låta bli att fråga mig själv: Hur länge kommer det att finnas colombiansk mat på borden?

I mataffärerna säljs kalkon och ris från USA, kaffe och socker från Brasilien, mjölk från Holland och fläskkött från Danmark. Samtidigt har många av de colombianska bönder vi har träffat tvingats minska ner på sina odlingar, eller så har de gett upp helt. De har inte längre råd att odla.

Men, undrar kanske någon, är det inte bra att det kommer billig mat till Colombia? Det finns ju massor av fattiga människor här som behöver billig mat att äta. De måste ju ha råd att äta?

Jag tänker på Karl-Bertil Jonsson som skänker presenter och glädje till de fattigaste. Kanske hade han gett en amerikansk kalkon till barnen på gatan. Eller holländsk pulvermjölk till kvinnan som står och säljer klubbor i gathörnet.

Men så tänker jag att det ändå är stor skillnad. För medan Karl-Bertil tar från rika och ger till fattiga så tar frihandelsavtalen från fattiga och säljer till fattiga. Det är fattiga bönder i Colombia som är förlorare, det är fattiga stadsbor i Colombia som är köpare och det är rika företag i USA och Europa som är vinnare.

Jag tänker på julens goda vilja till välgörenhet. Soppkök anordnas, leksaker ges till fattiga barn, träd planteras och getter skänks bort. Det är ju jättefint!

Så tänker jag på hur rika länder skänker mat till fattiga länder. Ibland kan det vara matpaket till människor i krig eller katastrofer. Men ibland kan det vara mat som skänks för att få makten över en marknad.

Som när USA under kalla kriget donerade mängder av vete till Colombia och flera andra länder i Latinamerika. Det gjorde både att latinamerikanerna började äta mer vete och att de flesta av de lokala vetebönderna tvingades ge upp sina odlingar. Sen kunde USA i godan ro sluta donera vete och i stället sälja det i stor skala. De latinamerikanska länderna var plötsligt beroende av importerat vete från USA.

Jag vet inte vad som är välgörenhet och vad som är girighet. Jag vet inte vad Karl-Bertil eller tomten eller för den delen Jesus hade sagt om han hade sett de stora europeiska kycklingarna och de tvättade amerikanska potatisarna. Jag undrar vad de hade gjort för de colombianska bönderna.

Julgranarna fortsätter att blinka och katten fortsätter att smaska på lyx-Friskies. Men jag vet inte om jag kan få mina ögon att tindra. Jag undrar vem som egentligen har makten över maten. Och jag undrar vad sjutton det är för kola jag stoppar i munnen.

/Kerstin

Colombias landsbygd: ett paradis som försvinner

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi befinner oss på landet i delstaten Boyacá, runt 15 mil söder om huvudstaden Bogotá. Vi åker med Lázaro och Manuel, två jordbrukare från trakten. Vi ska besöka några jordbrukare och fråga om hur det är att vara bonde i Colombia idag.

Från bilfönstren ser vi ett landskap som kan bara beskrivas som ett paradis: på 2.700 meters höjd skapar Anderna mjuka och runda former fyllda med jordbruk, fält och skog. Hundratals nyanser av grönt, blå himmel, milt klimat och en stark sol ovanpå oss. Efter de små grusvägarna går kor med nyfödda kalvar runt och betar, hönsen pickar fritt på gårdsplanerna och människorna hjälper varandra efter förmåga och behov. Vi går ut och fotar, ställer frågor, skrattar och njuter.

I det här området har det odlats potatis, morötter och mycket mer i hundratals år. Men paradiset döljer en tragedi. Bondens kultur och livstil håller på att försvinna.

Vi träffar Rosita och hennes familj som odlat potatis i flera generationer. Läget är allvarligt, säger hon. Det är inte längre lönsamt att odla. Det kostar för mycket att producera och det är ingen som vill köpa. Marknaden har invaderats av billigare potatis som importeras både lagligt och olagligt. I år har familjen fått överge flera potatisfält och säga upp arbetare, vilket innebär att flera familjer drabbas.

En bit bort bor Elisabeth med sin familj. Hon är idag arbetslös, familjens jordbruk gick i konkurs när det inte gick att sälja deras produkter. Det finns inte några andra jobb för henne i trakten och hon vet inte hur familjen ska klara sig i framtiden.

Lorenzo berättar att många familjer förlorar sina gårdar när de inte längre kan betala sina skulder. Bankerna är snabba på att ta gårdarna och sälja vidare. Lorenzo är en av dem som förlorade sitt land. När han försökte hjälpa andra i samma situation blev han hotad till livet och var tvungen att lämna byn. Han kom tillbaka för några månader och nu hyr han mark i närheten. Han berättar om att familjerna mår psykiskt dåligt. Depression och självmord blir vanligare.

Manuel och hans familj odlar majs. De har grisar och en liten affär vid landsvägen. Han är dessutom kommunpolitiker och är orolig för att många kommer att tvingas flytta till städerna och jobba på gatan med att sälja små importerade prylar. När han deltog i bondeprotesterna förra året blev han fängslad i ett dygn, utan någon förklaring. ”Han som tog beslutet tillhörde mitt eget parti”, säger han med ett dystert leende.

/Natalia
Landskap med en åker och Anderna i bakgrunden