Det går inte att mörda ihjäl engagemang

Några av bönderna som demonstrerar.
Trots många mord på bondeledare i Colombia fortsätter människor att vara politiskt aktiva i bonderörelserna.

Vi står och dricker kaffe och småpratar under ett stormöte för bondeorganisationer. En av kvinnorna bredvid mig säger till en annan: ”Jo, hörde du att det har varit många mord på bondeledare i min region på sistone?”

Jag hajar till. Mord! Många! På politiska ledare! De andra verkar inte reagera på samma sätt. ”Ja, jag tror jag hörde något om det”, säger en man som står i närheten. Som om det vore alldagligt skvaller de höll på med.

Ett par dagar senare berättar en man i förbifarten hur han mordhotades och tvingades fly, trots att han hade fyra barn att ta hand om. Anledningen: Han hade försökt hjälpa småbönderna att komma till rätta med sina skulder till bankerna.

En kvinna som vi träffar åker ständigt runt i en skottsäker bil med två livvakter. Varför då? Jo, hon är politiskt aktiv och jobbar med flyktingar. En annan har blivit fängslad för att han engagerat sig i att bönderna ska få det bättre. En tredje har förlorat sin man som blev mördad för att han var aktiv i den lokala fackföreningen.

Jag förklarar för Natalia att jag tycker att det är konstigt att folk inte reagerar. Vi pratar ju om mord! Om politiska mord! Men Natalia rycker på axlarna och säger att hon inte är förvånad. Det här hör till colombianernas vardag

När Natalia växte upp i Medellin, mitt i knarkkriget, var det ofta mord runtomkring henne. En man som satt bredvid henne på en buss sköts ihjäl framför hennes ögon. Hennes grannar mördades och hennes bästa kompis blev mordhotad i skolan.

Jag har svårt att förstå hur mord kan bli vardag, men när jag tittar på statistiken ger det mig ändå en hint om vad allt handlar om. De senaste åren har nästan 20 000 människor mördats, varje år! Hur många av de morden som är politiska är det ingen som vet, men Colombia räknas som världens farligaste land för fackföreningsledare och ett väldigt farligt land för både journalister och personer som jobbar med mänskliga rättigheter.  Bland män är mord en av de absolut vanligaste dödsorsakerna.

Det är fruktansvärd statistik att läsa, men samtidigt kan jag inte låta bli att imponeras över att människor vågar. Under de här veckorna i Colombia har jag mött hundratals politiskt aktiva människor. Människor som lägger massor av tid och engagemang på att försöka bekämpa orättvisor och förtryck, trots att det innebär att de riskerar sina egna liv.

Deras engagemang ger mig trots allt hopp. Det är tydligt att inte ens decennier av politiska mord kan stoppa människor från att fortsätta. Det går inte att mörda ihjäl människors engagemang. Det kommer alltid att finnas modiga personer som gör allt för att försöka skapa ett bättre samhälle.

/Kerstin

Bönderna som blivit olagliga

Detta bildspel kräver JavaScript.

Klockan är kvart i sju på morgonen när vi knackar på hemma hos Gloria och Otoniel. Det var bara den här tiden de hade möjlighet att prata med oss, för sen måste de skynda sig ut och jobba på fälten. Potatisen och majsen ska skördas.

Det är en vacker morgon och ett vackert landskap. Morgondiset breder ut sig över de gröna kullarna och det är fortfarande lite kyligt här uppe på 2 800 meter, så här innan solen kommit upp ordentligt.

På fälten växer det bra. Majs, potatis, pumpor, jordgubbar och grönsaker. Natalia och jag tittar på varandra och säger: ”Jo, vi är i paradiset igen”.

När vi kliver in i huset står Gloria i köket och tar bort skum från mjölken som hon just hämtat från deras ko som står med sin lilla kalv bakom huset. De delar bakgården med några höns, ett par får och några hundar och katter. Allt är lite för fint för att vara sant.

Gloria sätter sig i trädgården och plockar bort torkade korn från majskolvar. De ska bli fröer till nästa sådd.

”Jag väljer ut de bästa kornen till fröerna”, säger hon. ”Men det är ju egentligen olagligt”.

Ja, det Gloria sitter och gör där i trädgården strider mot lagen om fröer som infördes i samband med frihandelsavtalet med USA. Gloria och andra småbönder är förbjudna att spara, byta och sälja sina egna fröer. Gör de det riskerar de att hamna i fängelse. Anledningen är att fröer som lagras, byts och säljs måste vara certifierade. Och det är en lång process med massor av kostnader. Så om en bonde som Gloria ska vara laglig så får hon lov att köpa sina fröer från jätteföretag som Monsanto och Cargill. Företag som av en händelse är från USA.

”Men vi är inte rädda för att hamna i fängelse. Vi har lärt oss att vi måste spara våra fröer för framtidens generationer. Så det tänker vi göra”, säger Otoniel stolt. Sen lägger han till: ”Dessutom är de dyra de där Monsanto-fröerna”.

När lagen om fröerna blev känd i Colombia och det visade sig att småbönder faktiskt straffats för den, då blev det stora demonstrationer runtom i landet. Under augusti och september protesterade tusentals människor. De stängde av vägar, strejkade och demonstrerade. Till slut sa regeringen att de skulle frysa lagen och se hur de kunde göra om den för att den inte skulle drabba småbönder som Gloria och Otoniel. Demonstrationerna upphörde och förhandlingar satte igång mellan bonderörelserna och regeringen.

Nu har det visat sig att bönder även efter demonstrationerna blir straffade, i motsats till vad regeringen lovade. Men Gloria och Otoniel tänker ändå jobba vidare med sina fröer. De är fast beslutna om att det är de som gör rätt.

Men frölagen är inte det enda problemet. Gloria och Otoniel berättar hur svårt det har blivit att leva av jordbruket. Potatisen och majsen säljs alldeles för billigt, vete och havre har de tvingats sluta odla och den lokala mjölken har konkurrerats ut av importerad mjölk och mjölkpulver. ”Storföretagen lyckas föda upp kycklingar på några veckor och grisar på några månader. För oss tar det år. Det är omöjligt att konkurrera med deras gifter och hormoner”, säger Gloria.

Jag frågar Gloria och Otoniel om de aldrig har funderat på att använda gifter eller hormoner för att kunna konkurrera på den internationella marknaden. Båda skakar bestämt på huvudet. ”Nej, det är ju mat vi håller på med! Vi vill ju inte att vi själva och andra ska dö i förtid”, säger de. Dessutom är det förstås dyrt.

Gloria och Otoniel ser hur grannar tvingas ge upp och flytta till stan. Men i stan är livet svårt och många av de som kommer från landet tvingas leva på gatan eller jobba med att gå runt och sälja plastpåsar, telefonsamtal eller prylar på gatorna. Dit vill inte Gloria och Otoniel.

När vi lämnar deras hus med magen full av hemmagjord ost och varm choklad är det någonting som gnager i mig. Jag har sällan träffat människor som lever så bra. De bor i ett paradislandskap och de har massor av ekologisk och närproducerad mat, goda grönsaker och färsk mjölk. De förstör varken för naturen eller för någon annan människa.

Det är ju precis så som människor borde leva! Ändå är det de som hamnar i marginalen. Det är de som lider av alla siffrorna i rapporterna. Det är deras mat som konkurreras ut av importerad genmodifierad majs och mjölkpulver. Gloria och Otoniel har blivit en del av världsmarknaden, vare sig de vill det eller inte. En marknad där sådana som dem står som förlorare. Ja, de har ju till och med blivit olagliga! Hur har det blivit så här?

/Kerstin

Gloria och Otoniel sitter i trädgården och plockar med majsen.

Colombias landsbygd: ett paradis som försvinner

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi befinner oss på landet i delstaten Boyacá, runt 15 mil söder om huvudstaden Bogotá. Vi åker med Lázaro och Manuel, två jordbrukare från trakten. Vi ska besöka några jordbrukare och fråga om hur det är att vara bonde i Colombia idag.

Från bilfönstren ser vi ett landskap som kan bara beskrivas som ett paradis: på 2.700 meters höjd skapar Anderna mjuka och runda former fyllda med jordbruk, fält och skog. Hundratals nyanser av grönt, blå himmel, milt klimat och en stark sol ovanpå oss. Efter de små grusvägarna går kor med nyfödda kalvar runt och betar, hönsen pickar fritt på gårdsplanerna och människorna hjälper varandra efter förmåga och behov. Vi går ut och fotar, ställer frågor, skrattar och njuter.

I det här området har det odlats potatis, morötter och mycket mer i hundratals år. Men paradiset döljer en tragedi. Bondens kultur och livstil håller på att försvinna.

Vi träffar Rosita och hennes familj som odlat potatis i flera generationer. Läget är allvarligt, säger hon. Det är inte längre lönsamt att odla. Det kostar för mycket att producera och det är ingen som vill köpa. Marknaden har invaderats av billigare potatis som importeras både lagligt och olagligt. I år har familjen fått överge flera potatisfält och säga upp arbetare, vilket innebär att flera familjer drabbas.

En bit bort bor Elisabeth med sin familj. Hon är idag arbetslös, familjens jordbruk gick i konkurs när det inte gick att sälja deras produkter. Det finns inte några andra jobb för henne i trakten och hon vet inte hur familjen ska klara sig i framtiden.

Lorenzo berättar att många familjer förlorar sina gårdar när de inte längre kan betala sina skulder. Bankerna är snabba på att ta gårdarna och sälja vidare. Lorenzo är en av dem som förlorade sitt land. När han försökte hjälpa andra i samma situation blev han hotad till livet och var tvungen att lämna byn. Han kom tillbaka för några månader och nu hyr han mark i närheten. Han berättar om att familjerna mår psykiskt dåligt. Depression och självmord blir vanligare.

Manuel och hans familj odlar majs. De har grisar och en liten affär vid landsvägen. Han är dessutom kommunpolitiker och är orolig för att många kommer att tvingas flytta till städerna och jobba på gatan med att sälja små importerade prylar. När han deltog i bondeprotesterna förra året blev han fängslad i ett dygn, utan någon förklaring. ”Han som tog beslutet tillhörde mitt eget parti”, säger han med ett dystert leende.

/Natalia
Landskap med en åker och Anderna i bakgrunden

Siffror med kött och blod

Mat, kameror och ekonomer när Oxfams rapport presenterades.En portier öppnar dörren till det fina Hotell Vaggio i Bogotá. Vi ska vara med när den brittiska biståndsorganisationen Oxfam ska presentera sin rapport om det colombianska jordbruket – efter ett år av frihandelsavtal med USA.

Inne i konferenssalen sitter senatorer, ekonomer, biståndsarbetare och journalister. Det är en helt annan värld jämfört med de småbönder som strejkade och demonstrerade i augusti och september. Och en stor kontrast till de bondeledare som vi träffade bara ett par timmar tidigare. Men konstigt nog är budskapet detsamma. Frihandelsavtalet är en katastrof för det colombianska jordbruket.

Medan senatorerna och biståndsarbetarna slevar i sig soppa och kotletter berättar utredaren Fernando Barberi hur importen av mat från USA har förändrats sedan frihandelsavtalet trädde i kraft i maj förra året. Importen av ris har ökat med 800 procent och nu är plötslig 80 procent av det ris som säljs i Colombia från USA. Trots att ris är en av böndernas vanligaste grödor på det colombianska låglandet.

Importen av mjölk från USA har ökat med 79 procent, importen av vit majs har ökat med 60 procent, grisköttet har ökat med 37 procent. Och så vidare. Samtidigt har den colombianska maten betydligt svårare att komma fram till den nordamerikanska marknaden. Trots frihandelsavtalet har exporten av colombiansk mat till USA faktiskt minskat.

Fernando Barberi visar siffra efter siffra med dyster läsning för småbönderna och den colombianska ekonomin. Totalt sett så har skillnaden mellan de varor som importeras och exporteras till USA ökat med 40 procent på bara ett år. Det motsvarar 3 miljarder dollar som har gått förlorade för de colombianska bönderna och landets ekonomi. 3 miljarder dollar! Det är en fjärdedel av kostnaderna för alla Colombias skolor och universitet. Och mer än hälften av Sveriges totala bistånd till hela världen.

Konferensgästerna twittrar och hugger in på efterrätten. Regeringens rådgivare, Andrés Espinosa, verkar vara en av få i salen som inte håller med om att situationen är oroväckande för Colombias bönder och ekonomi. Det är alldeles för tidigt för att dra några slutsatser, säger han. Frihandelsavtalet med USA kommer att gynna bönderna och Colombia. Det är ju en ny marknad som en öppnas, och inte vilken marknad som helst: USA! De colombianska bönderna kommer att kunna sälja massor av mat dit, säger han. Det kommer att skapa jobb och utveckla hela landet.

Han får genast mothugg av senatorn Jorge Robledo som hela tiden har stöttat bönderna i deras strejker och demonstrationer. USA ger massor av bidrag till sina bönder och har mycket bättre förutsättningar för att göra billig mat. Avtalet är inte fair play, det är aggressivt från USA:s sida, säger han. ”Eller tycker ni att vi ska specialisera oss på kardemumma och låta USA komma och ta våra marker och våra gruvor? Det är vad gringosarna vill.”

Konferensgästerna skrattar gott. Men skrattet fastnar i halsen på mig. Jag kan inte låta bli att tänka på de bönder som hela den här diskussionen handlar om. Mitt band siffror, storpolitik och efterrätter handlar ju allt det här om människors möjligheter att överleva. Jag tänker på alla dem som har fyllt gatorna i desperation för att de inte lyckas sälja sina produkter. Jag tänker på dem som kämpar varje dag med att odla potatis, ris, grönsaker och kaffe som de sen tvingas sälja för mindre än vad det kostade att tillverka det. Jag tänker på alla dem som kämpar allt vad de kan för att kunna stanna kvar på landsbygden och producera mat till sig själva och resten av colombianerna.

Men även om deras verklighet är långt ifrån konferenssalen på Hotell Vaggio så är slutsatserna här faktiskt desamma. Frihandelsavtalet med USA är långtifrån något fritt och jämlikt avtal.

När Barack Obama stod framför den amerikanska kongressen vid införandet av frihandelsavtalet med Colombia sa han: ”Jag lovar er, USA kommer alltid att vinna”. Det verkar som att han hade rätt. Enligt Oxfams rapport ökar den amerikanska exporten lavinartat. Samtidigt hotar avtalet Colombias egen matproduktion och de miljontals småbönder som står bakom den.

/Kerstin

För vem finns fröerna?

Detta bildspel kräver JavaScript.


Vi lämnar huvudstaden Bogotá för en dagsutflykt till Villavicencio, en liten stad på Colombias östliga slätt. Vi åker med Roberto, en agronom i 50-årsåldern med många års erfarenhet av arbete med jordbrukspolitik och myndighetsarbete. Han är glad och pratsam och så småningom inser jag att han varit med i många viktiga händelser i Colombias historia.

Roberto har fått i uppdrag från regeringen att ta fram ett förslag på ändringar till lagen 970, som styr hur fröer tas fram, används och säljs. Lagen är en modell för certifiering och patent av fröer enligt globala standarder som ingår i frihandelsavtalet med USA. I princip innebär det att endast certifierade fröer får användas för kommersiella syften och att ett antal krav ska uppfyllas för att individer eller organisationer ska kunna certifiera egna fröer. Lagen har fått hård kritik från miljöaktivister och bonderörelsen i Colombia. De hävdar att 970 är framtagen för att gynna stora multinationella och colombianska företag samtidigt som den drabbar Colombias småbönder, som saknar resurser för att certifiera sina produkter. Resultatet är att småbönderna konkurreras ut av stora företag och kriminaliseras av staten. För några månader sedan förstördes flera ton ris som enligt lag 970 producerades olagligt i byn Campo Alegre i södra Colombia. Idag fortsätter staten att konfiskera och förstöra fröer i hela landet och flera jordbrukare har åtalats.

Roberto har bjudit in oss till ett möte med en fröproducent i Villavicencio. Han vill samla in olika åsikter och tankar om lagen innan han formulerar sitt förslag. Vi åker genom Andernas östra bergkedja för att komma till Villavicencio. Landskapet är vackert och dramatiskt, ett hav av berg följt av slättens hav av land. Under den 2 timmar långa resan åker vi förbi små samhällen, jordbruk och skog.

Framme i Villavicencio möter vi Néstor. Han är agronom och forskare inom ris. Han äger ett familjeföretag som utvecklar och säljer risfröer till jordbrukare i nästan hela landet. Han tycker att det är ett stort problem att lagar som 970 skrivs av politiker med ekonomiska intressen. De borde i stället lyssna på tekniker och forskare som förstår jordbruket och de konsekvenserna som de lagarna kan ha i miljön, ekonomin och samhället. Han tycker att lagen måste ta hänsyn till olika produkters förutsättningar och egenskaper. Till exempel tycker han att de produkter som ursprungligen kommer från Colombia inte bör omfattas av den typen av certifiering.

Néstor berättar om ytterligare ett perspektiv när det gäller riset, klimatförändringen. Dagens ris klarar inte längre jordens stigande temperaturer. Redan nu är det kris i Asien, till exempel. Néstor forskar idag för att ta fram ett frö som kan klara klimatförändringarna, så att risproduktionen i världen inte hotas. Som forskare och fröutvecklare tror han på samarbete mellan myndigheter, forskare, företag och jordbrukare. Men det är problematiskt när staten favoriserar stora frötillverkare och skapar monopol över fröbanker. Det finns en risk med stora företag som Monsanto som utvecklar genmodifierade fröer utan att någon har koll på vad de håller på med. Enligt Néstor måste man vara generös och samarbeta. Viktigast är att vi alla ska kunna producera ris av bra kvalité som befolkningen kan äta.

Vi lämnar Néstor och åker tillbaka till Anderna och huvudstaden. Vi har lärt oss mycket och fått många intryck. I bilen tänker jag på Robertos uppdrag, som han beskriver som ”den bästa julklappen han kunde få i år”. Samtidigt uttrycker han sin oro över hur det ska gå till. Jag tänker på Colombia, ett land där det mesta går att odla, där det finns gott om vatten, olja, guld och mycket mer. Ett land med rikedom som alla vill åt och där stora makter har en stor påverkan i landets styrning. Ett land som just därför har drabbats av mer än 60 år av krig. Hur kan lagarna, istället för att exkludera och kriminalisera de svagaste, finnas för att se till att hela befolkningen utvecklas och miljön skyddas?

Jag ser fram emot att läsa Robertos förslag i januari.

/Natalia

Känslor, engagemang och hot

Det har snart gått en vecka sedan vi anlände till Colombia och det finns mycket att berätta. Vi har träffat politiker, forskare, bönder, aktivister och andra som alla har åsikter om frihandelsavtalen med USA och EU.

Det märks att det är en het fråga här. Det är starka känslor när man partar om frihandelsavtalen och många har varit med i strejkerna och demonstrationerna mot dem. Överallt på väggarna i Bogotá är det sprejat saker som ”Frihandelsavtalen äter upp oss”, ”Vi stödjer jordbruksstrejken”, ”Idag tar de våra fröer – i morgon vårt vatten” och ”Monsanto – ut ur Colombia!”.

Graffiti på en vägg i Bogotá

Ett av de starkaste mötena hittills var med Ruby. Hon är aktivist i kvinnorörelsen för internflyktingar och berättade om hur kvinnor utsätts i konflikten i Colombia. Många våldtas, förtrycks och utsätts för våld i familjen eller av militärer och poliser. Andra blir ensamma kvar med barnen när deras män blir dödade eller fängslade.

Ruby blev själv tvungen att fly när paramilitärerna en dag stormade in i hennes familjs hem och tog över deras mark. En traumatisk upplevelse som hon delar med över 5 miljoner andra flyktingar i Colombia. Många bor idag i misär i städerna.

Så vad har då det här med frihandelsavtalen med USA och EU att göra? Konflikten i Colombia har ju funnits långt innan de skrevs på. Ja, men det som internflyktingarna vill är att komma tillbaka till sin jord och få odla och leva ett värdigt liv på landsbygden. Samtidigt går det jättedåligt för bönderna som lever kvar på landsbygden. Billigt kaffe, ris, kött och mjölk importeras från bland annat USA och bönderna vittnar om att det nästan är omöjligt att leva på ett litet traditionellt jordbruk.

Så vad ska då flyktingarna leva av om de väl når sitt mål och får tillbaka sin mark på landsbygden? Hur ska det bli möjligt för dem att leva på små familjejordbruk när bönderna som bott kvar i generationer har svårt att sälja sin mat till ett värdigt pris?

Vi lyssnade till Ruby i över en timme och hon berättade hur hon ständigt lever under hot för att hon är politiskt aktiv. För 20 år sedan var hon aktiv i vänsterpartiet Unión Patriótica, ett parti som bokstavligen i princip utrotades. Över 5000 politiskt aktiva mördades på 80- och 90-talet och Ruby var en av få överlevande.

När vi lämnar henne och går ut på gatan i Bogotá står hon kvar innanför porten. Hon väntar på sin eskort. Än idag är hon ständigt hotad för sitt engagemang för flyktingar och utsatta kvinnor i Colombia.

/Kerstin

%d bloggare gillar detta: