Alla inlägg av Kerstin

Reportage i Svenska Dagbladet

Nu kan du läsa ett av våra reportage från Colombia i Svenska Dagbladet. Reportaget fanns med i Näringslivsdelen i papperstidningen i torsdags, och här kan du läsa det på nätet.

Reportaget i Svenska DagbladetFramsidan på Svenska Dagbladet Näringsliv

Annonser

Nu redigerar vi filmerna

Efter en månad i Colombia är vi tillbaka i Sverige igen. Mörka, kalla och lugna Sverige känns långt ifrån Colombias grönskande landsbygd.

Vi minns Lazaro, Rosa, Gloria och alla de andra bönderna som kämpar för att lyckas sälja sin potatis som inte längre är något värd. Vi minns Ruby som tvingas gå runt med livvakter på grund av sitt engagemang för flyktingar. Och vi minns maten och de växande städerna.

Samtidigt som allt det känns långt borta här i Sverige ser vi colombianskt kaffe och colombianska bananer på vårt lokala Ica. Och vi vet att europeisk mjölk och kött säljs i allt större skala till Colombia. Trots att vi lever långt ifrån varandra så är vi en del av samma ekonomi och samma handel med mat.

Under hela tiden i Colombia har vi filmat de människor och miljöer som vi har mött. Nu sätter vi oss och redigerar materialet och om några veckor kommer det första filmmaterialet upp på bloggen. Filmmaterialet kommer även att kunna användas i andra sammanhang.

Om du har frågor eller kommentarer så länge, hör gärna av dig till Kerstin: kerstin.ed@gmail.com eller Natalia: colombianska@hotmail.com

Ett misslyckat försök att ta oss in i mataffären

Stormarknaden Éxito på avstånd.
Närmare än så här kom vi inte med kameran.

I Colombia finns en stor matkedja som heter Éxito. Det betyder Framgång på spanska och är en kedja av enorma stormarknader som säljer alltifrån kött och kaffe till kläder och tv-apparater. Utanför affärerna står hundratals bilar med storhandlande kunder. På Éxito kan de äta lunch och fika, göra bankärenden och välja mellan 77 olika tandkrämssorter.

Hos Éxito kan de dessutom köpa importerat ris och juicer från USA, kött från Europa och mjölkpulver från transnationella bolag. Bland annat. Enligt företaget självt når det 90 procent av det colombianska folket. Så för oss kändes det som en självklarhet att göra en intervju med Éxito och filma och fota inne i en butik.

Men det var lättare sagt än gjort. ”Inte ens med en mobil är det tillåtet”, sa de till oss när vi försökte. ”Som journalist kan man möjligen få tillstånd, men då måste ni skicka in en ansökan”.

Okej, tänkte vi. Det är väl så det måste gå till. I ett land som har lidit av massor av våld, kidnappningar och terrordåd så måste man förstå att de är försiktiga. Så de senaste dagarna har vi ägnat åt att ringa olika chefer, mejla andra och skicka brev och intyg för att få tillstånd att överhuvudtaget filma eller fota inne i en butik.

Efter flera dagars väntan fick vi till slut svar. Och det visade sig att vi hade fel. Krångligheterna berodde inte alls på att Éxito var rädda för terrordåd, rån eller kidnappningar. Nej, det handlade om något helt annat. Det handlade om var makten finns. För svaret vi fick var:

”Nej, tyvärr, ni kommer inte hinna filma innan ni åker hem. För om ni ska få filma i butiken så måste ni ha tillstånd från ägarna i Frankrike. Och det tar låååång tid”.

/Kerstin

Att ta från de fattiga och sälja till de fattiga

Julkakor från Nestlé.
Julkakor från Nestlé.

Det är jul i Sverige och i Colombia. Ögon tindrar, julgranar blinkar och snöflingor gnistrar. På borden dukas det fram fläskkött och risgrynsgröt. I soffan äts det kolor och choklad.

Varifrån alla godsaker egentligen kommer finns det inte riktigt plats att tänka på, så här i julefriden och julstöket.

Hemma hos Natalias familj i Medellin är fortfarande den mesta av maten från Colombia. Det är bara katten som får smaska på importerad lyx-burkmat som kom i ett paket från Natalias syskon i USA. Men jag kan inte låta bli att fråga mig själv: Hur länge kommer det att finnas colombiansk mat på borden?

I mataffärerna säljs kalkon och ris från USA, kaffe och socker från Brasilien, mjölk från Holland och fläskkött från Danmark. Samtidigt har många av de colombianska bönder vi har träffat tvingats minska ner på sina odlingar, eller så har de gett upp helt. De har inte längre råd att odla.

Men, undrar kanske någon, är det inte bra att det kommer billig mat till Colombia? Det finns ju massor av fattiga människor här som behöver billig mat att äta. De måste ju ha råd att äta?

Jag tänker på Karl-Bertil Jonsson som skänker presenter och glädje till de fattigaste. Kanske hade han gett en amerikansk kalkon till barnen på gatan. Eller holländsk pulvermjölk till kvinnan som står och säljer klubbor i gathörnet.

Men så tänker jag att det ändå är stor skillnad. För medan Karl-Bertil tar från rika och ger till fattiga så tar frihandelsavtalen från fattiga och säljer till fattiga. Det är fattiga bönder i Colombia som är förlorare, det är fattiga stadsbor i Colombia som är köpare och det är rika företag i USA och Europa som är vinnare.

Jag tänker på julens goda vilja till välgörenhet. Soppkök anordnas, leksaker ges till fattiga barn, träd planteras och getter skänks bort. Det är ju jättefint!

Så tänker jag på hur rika länder skänker mat till fattiga länder. Ibland kan det vara matpaket till människor i krig eller katastrofer. Men ibland kan det vara mat som skänks för att få makten över en marknad.

Som när USA under kalla kriget donerade mängder av vete till Colombia och flera andra länder i Latinamerika. Det gjorde både att latinamerikanerna började äta mer vete och att de flesta av de lokala vetebönderna tvingades ge upp sina odlingar. Sen kunde USA i godan ro sluta donera vete och i stället sälja det i stor skala. De latinamerikanska länderna var plötsligt beroende av importerat vete från USA.

Jag vet inte vad som är välgörenhet och vad som är girighet. Jag vet inte vad Karl-Bertil eller tomten eller för den delen Jesus hade sagt om han hade sett de stora europeiska kycklingarna och de tvättade amerikanska potatisarna. Jag undrar vad de hade gjort för de colombianska bönderna.

Julgranarna fortsätter att blinka och katten fortsätter att smaska på lyx-Friskies. Men jag vet inte om jag kan få mina ögon att tindra. Jag undrar vem som egentligen har makten över maten. Och jag undrar vad sjutton det är för kola jag stoppar i munnen.

/Kerstin

Möte med Colombias chefsförhandlare

När vi går in i den höga blänkande skyskrapan i centrala Bogotá blir vi stoppade av vakter och spärrar. Vi måste visa pass, ta foton och våra väskor blir genomsökta. Inga okända människor och inga terrorister får komma in.

Till slut kommer vi upp till åttonde våningen där vi möts av en receptionist, två glas rent vatten och ett konferensrum. Efter en stunds väntan glider vårt intervjuobjekt in i rummet. Han var Colombias chefsförhandlare i jordbruksfrågor när regeringen skrev under frihandelsavtal med både USA och EU. Och med Kanada, Mexiko, Venezuela, Chile, Turkiet, Sydkorea, EFTA, Mercosur, Panama, de andinska länderna och Centralamerika.

— Andrés Espinosa, säger han och sträcker fram handen.

Vi sätter oss vid bordet och han börjar berätta om förhandlingar, WTO-möten och handelsflöden.

— Colombia har kommit väldigt långt. Efter Mexiko och Chile är det vi som har absolut flest frihandelsavtal i Latinamerika, säger han.

Och så berättar han att Colombia nyligen hamnade på sjätte plats av världens bästa länder att investera i för utländska företag, enligt WTO och Världsbanken.

— Vi är bland världens bästa på att skydda utländska investerare. Om ett amerikanskt företag kommer hit så är de skyddade som om de vore i USA, säger Andrés Espinosa.

Det är framför allt företag från USA, EU, Kanada och Chile som kommer hit, säger han. Det är storföretag som investerar i gruvindustrin, oljan och jordbruksindustrin.

— Vi är bra på att ta hand om de företagen, säger han.

Det som Andrés Espinosa säger stämmer ju faktiskt väldigt bra överens med det bönderna säger. Det är storföretagen som Colombias regering värnar om. Det är de som gynnas av avtalen och de som skyddas av lagarna.

Men bönderna och de små producenterna då? frågar jag. Vad händer med dem i alla de här frihandelsavtalen?

Andrés Espinosa vrider på sig och säger:

— Alltså, det är ju upp till regeringen att hjälpa dem och ta hand om dem. Alla kan vinna på avtalen, men det gäller att de används på rätt sätt. Det är som er kamera och er mikrofon. Används de på fel sätt är de helt värdelösa. Används de rätt så kan de vara ett väldigt bra verktyg. Samma sak gäller med frihandelsavtalen.

Okej, frihandelsavtalen är bara ett verktyg Det kan jag förstå. Men hur ska de gynna småbönderna då? Hur ska verktyget användas för att de ska kunna gynnas?

— Regeringen måste stödja dem med bidrag, som de gör i andra länder. Och så måste småbönderna gå ihop med större bönder och storföretag. På det sättet kan de exportera och tjäna på det tillsammans, säger han.

Andrés Espinosa jobbar inte längre för regeringen. Han är affärskonsult och har inget ansvar för regeringens politik. Även om han inte säger det rakt ut så märks det att han tycker att regeringen gör för lite för att hjälpa bönderna i Colombia.

Samtidigt säger han att det aldrig går att veta hur effekterna av frihandelsavtalen kommer bli. Det går inte att göra några prognoser, säger han.

Natalia och jag hoppar till i stolarna. Va? Går det inte att göra prognoser? Skriver man bara på avtal som gör att regeringen och folket förlorar makten över jordbrukspolitiken utan att veta vad det ska leda till? Det handlar ju om många miljarder kronor och massor av människors framtid. Men nej, det går inte att veta i förväg vilka som vinner och förlorar på det, säger Andrés Espinosa.

Innan vi går frågar vi om det är något mer han vill säga.

— Ja, jag tycker att vi måste avmystifiera frihandelsavtal. Alla länder håller ju på att förhandla om frihandelsavtal. EU och USA gör det nu till exempel. Hur kan det då vara dåligt? Vi kan inte stanna utanför, då är vi rökta, säger han.

/Kerstin

En globaliserad kamp – mot världsekonomin

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är stormöte för bönder, ursprungsfolk och slavättlingar i Bogotá. Ungefär 300 personer från hela landet har samlats för att diskutera mat, frihandelsavtal och politik under två dagar.

Vi smyger in i ett av rummen där diskussionen är i full gång. Ett 40-tal personer sitter i en ring och diskuterar engagerat. ”Problemet med frihandelsavtalen är att de finns i ett ekonomiskt system där pengarna samlas hos storföretagen”, säger någon.

”Ja, vi borde kräva att människor ska ha rätt till mat före att företagen ska ha rätt till mer pengar”, säger någon annan.

”Problemet är ju att avtalen är orättvisa, att förutsättningarna är helt olika för rika och fattiga länder att producera billig mat”, säger en man. ”I Europa till exempel får ju bönderna jordbruksstöd. Vi borde kräva det här också”, fortsätter han.

Han får genast mothugg från andra som tycker att jordbruksstöd är en dålig lösning. Det är ett tillfälligt bidrag där bönderna är i händerna på regeringen. Nej, politiken borde i stället gå till så att bönderna kan leva på sin produktion. Att de kan få värdigt betalt för sina ekologiska varor och att inga storföretag ska få fördelar för att de har möjlighet att använda gifter och hormoner och flyga sina varor kors och tvärs över jorden. Men jordbruksstöd? Nej, det hämmar bara böndernas utveckling.

Diskussionen fortsätter tills gruppen är överens om några förslag som de vill föra fram till regeringen. Alla bekämpningsmedel ska vara ekologiska, människor ska ha rätt till matsuveränitet världen runt, böndernas skulder till bankerna ska ses över och Colombias 15 frihandelsavtal ska avskaffas och inga nya ska införas. Det är några av punkterna. Visst är det viktigt med samarbete och utbyte över nationsgränserna, säger gruppen. Men det får inte vara på ett så ojämlikt sätt som i frihandelsavtalen.

Gruppen kommer överens om att protesterna och demonstrationerna ska fortsätta nästa år, återigen med tusentals människor ute på gatorna, runtom i hela landet. Det är ett bra sätt att få folk att bli medvetna om problemen för bönderna och den lokala matproduktionen i Colombia, säger de. Dessutom är det ett måste för att få regeringen att ändra sin politik.

När vi har gått ut ur salen pratar vi med Antonio Barada som var en av dem som var med i diskussionen. Han är bonde från södra Colombia, på gränsen till Ecuador.

Jag berättar för honom att det inte pratas så mycket om frihandelsavtalen i Sverige, att de flesta har dålig koll på vad de egentligen innebär.

Han tittar på mig och säger: ”Ja, det finns många okunniga människor i en del länder tyvärr. Folk som inte vet om hur avtalen gynnar några få och förstör för de flesta.”

Jag frågar honom vad han vill säga till svenskarna då. Vad vill han att vi ska göra?

Han blir tyst en stund, sen säger han: ”Det måste väl finnas fattiga människor även i Sverige, eller hur? Vi borde gå ihop allihopa och kräva att våra regeringar värnar om människan i stället för marknaden. Vi måste globalisera kampen. Det är det enda sättet att påverka världsekonomin.”

/Kerstin

Bönderna som deltog i mötet.

Det går inte att mörda ihjäl engagemang

Några av bönderna som demonstrerar.
Trots många mord på bondeledare i Colombia fortsätter människor att vara politiskt aktiva i bonderörelserna.

Vi står och dricker kaffe och småpratar under ett stormöte för bondeorganisationer. En av kvinnorna bredvid mig säger till en annan: ”Jo, hörde du att det har varit många mord på bondeledare i min region på sistone?”

Jag hajar till. Mord! Många! På politiska ledare! De andra verkar inte reagera på samma sätt. ”Ja, jag tror jag hörde något om det”, säger en man som står i närheten. Som om det vore alldagligt skvaller de höll på med.

Ett par dagar senare berättar en man i förbifarten hur han mordhotades och tvingades fly, trots att han hade fyra barn att ta hand om. Anledningen: Han hade försökt hjälpa småbönderna att komma till rätta med sina skulder till bankerna.

En kvinna som vi träffar åker ständigt runt i en skottsäker bil med två livvakter. Varför då? Jo, hon är politiskt aktiv och jobbar med flyktingar. En annan har blivit fängslad för att han engagerat sig i att bönderna ska få det bättre. En tredje har förlorat sin man som blev mördad för att han var aktiv i den lokala fackföreningen.

Jag förklarar för Natalia att jag tycker att det är konstigt att folk inte reagerar. Vi pratar ju om mord! Om politiska mord! Men Natalia rycker på axlarna och säger att hon inte är förvånad. Det här hör till colombianernas vardag

När Natalia växte upp i Medellin, mitt i knarkkriget, var det ofta mord runtomkring henne. En man som satt bredvid henne på en buss sköts ihjäl framför hennes ögon. Hennes grannar mördades och hennes bästa kompis blev mordhotad i skolan.

Jag har svårt att förstå hur mord kan bli vardag, men när jag tittar på statistiken ger det mig ändå en hint om vad allt handlar om. De senaste åren har nästan 20 000 människor mördats, varje år! Hur många av de morden som är politiska är det ingen som vet, men Colombia räknas som världens farligaste land för fackföreningsledare och ett väldigt farligt land för både journalister och personer som jobbar med mänskliga rättigheter.  Bland män är mord en av de absolut vanligaste dödsorsakerna.

Det är fruktansvärd statistik att läsa, men samtidigt kan jag inte låta bli att imponeras över att människor vågar. Under de här veckorna i Colombia har jag mött hundratals politiskt aktiva människor. Människor som lägger massor av tid och engagemang på att försöka bekämpa orättvisor och förtryck, trots att det innebär att de riskerar sina egna liv.

Deras engagemang ger mig trots allt hopp. Det är tydligt att inte ens decennier av politiska mord kan stoppa människor från att fortsätta. Det går inte att mörda ihjäl människors engagemang. Det kommer alltid att finnas modiga personer som gör allt för att försöka skapa ett bättre samhälle.

/Kerstin

Bönderna som blivit olagliga

Detta bildspel kräver JavaScript.

Klockan är kvart i sju på morgonen när vi knackar på hemma hos Gloria och Otoniel. Det var bara den här tiden de hade möjlighet att prata med oss, för sen måste de skynda sig ut och jobba på fälten. Potatisen och majsen ska skördas.

Det är en vacker morgon och ett vackert landskap. Morgondiset breder ut sig över de gröna kullarna och det är fortfarande lite kyligt här uppe på 2 800 meter, så här innan solen kommit upp ordentligt.

På fälten växer det bra. Majs, potatis, pumpor, jordgubbar och grönsaker. Natalia och jag tittar på varandra och säger: ”Jo, vi är i paradiset igen”.

När vi kliver in i huset står Gloria i köket och tar bort skum från mjölken som hon just hämtat från deras ko som står med sin lilla kalv bakom huset. De delar bakgården med några höns, ett par får och några hundar och katter. Allt är lite för fint för att vara sant.

Gloria sätter sig i trädgården och plockar bort torkade korn från majskolvar. De ska bli fröer till nästa sådd.

”Jag väljer ut de bästa kornen till fröerna”, säger hon. ”Men det är ju egentligen olagligt”.

Ja, det Gloria sitter och gör där i trädgården strider mot lagen om fröer som infördes i samband med frihandelsavtalet med USA. Gloria och andra småbönder är förbjudna att spara, byta och sälja sina egna fröer. Gör de det riskerar de att hamna i fängelse. Anledningen är att fröer som lagras, byts och säljs måste vara certifierade. Och det är en lång process med massor av kostnader. Så om en bonde som Gloria ska vara laglig så får hon lov att köpa sina fröer från jätteföretag som Monsanto och Cargill. Företag som av en händelse är från USA.

”Men vi är inte rädda för att hamna i fängelse. Vi har lärt oss att vi måste spara våra fröer för framtidens generationer. Så det tänker vi göra”, säger Otoniel stolt. Sen lägger han till: ”Dessutom är de dyra de där Monsanto-fröerna”.

När lagen om fröerna blev känd i Colombia och det visade sig att småbönder faktiskt straffats för den, då blev det stora demonstrationer runtom i landet. Under augusti och september protesterade tusentals människor. De stängde av vägar, strejkade och demonstrerade. Till slut sa regeringen att de skulle frysa lagen och se hur de kunde göra om den för att den inte skulle drabba småbönder som Gloria och Otoniel. Demonstrationerna upphörde och förhandlingar satte igång mellan bonderörelserna och regeringen.

Nu har det visat sig att bönder även efter demonstrationerna blir straffade, i motsats till vad regeringen lovade. Men Gloria och Otoniel tänker ändå jobba vidare med sina fröer. De är fast beslutna om att det är de som gör rätt.

Men frölagen är inte det enda problemet. Gloria och Otoniel berättar hur svårt det har blivit att leva av jordbruket. Potatisen och majsen säljs alldeles för billigt, vete och havre har de tvingats sluta odla och den lokala mjölken har konkurrerats ut av importerad mjölk och mjölkpulver. ”Storföretagen lyckas föda upp kycklingar på några veckor och grisar på några månader. För oss tar det år. Det är omöjligt att konkurrera med deras gifter och hormoner”, säger Gloria.

Jag frågar Gloria och Otoniel om de aldrig har funderat på att använda gifter eller hormoner för att kunna konkurrera på den internationella marknaden. Båda skakar bestämt på huvudet. ”Nej, det är ju mat vi håller på med! Vi vill ju inte att vi själva och andra ska dö i förtid”, säger de. Dessutom är det förstås dyrt.

Gloria och Otoniel ser hur grannar tvingas ge upp och flytta till stan. Men i stan är livet svårt och många av de som kommer från landet tvingas leva på gatan eller jobba med att gå runt och sälja plastpåsar, telefonsamtal eller prylar på gatorna. Dit vill inte Gloria och Otoniel.

När vi lämnar deras hus med magen full av hemmagjord ost och varm choklad är det någonting som gnager i mig. Jag har sällan träffat människor som lever så bra. De bor i ett paradislandskap och de har massor av ekologisk och närproducerad mat, goda grönsaker och färsk mjölk. De förstör varken för naturen eller för någon annan människa.

Det är ju precis så som människor borde leva! Ändå är det de som hamnar i marginalen. Det är de som lider av alla siffrorna i rapporterna. Det är deras mat som konkurreras ut av importerad genmodifierad majs och mjölkpulver. Gloria och Otoniel har blivit en del av världsmarknaden, vare sig de vill det eller inte. En marknad där sådana som dem står som förlorare. Ja, de har ju till och med blivit olagliga! Hur har det blivit så här?

/Kerstin

Gloria och Otoniel sitter i trädgården och plockar med majsen.

Siffror med kött och blod

Mat, kameror och ekonomer när Oxfams rapport presenterades.En portier öppnar dörren till det fina Hotell Vaggio i Bogotá. Vi ska vara med när den brittiska biståndsorganisationen Oxfam ska presentera sin rapport om det colombianska jordbruket – efter ett år av frihandelsavtal med USA.

Inne i konferenssalen sitter senatorer, ekonomer, biståndsarbetare och journalister. Det är en helt annan värld jämfört med de småbönder som strejkade och demonstrerade i augusti och september. Och en stor kontrast till de bondeledare som vi träffade bara ett par timmar tidigare. Men konstigt nog är budskapet detsamma. Frihandelsavtalet är en katastrof för det colombianska jordbruket.

Medan senatorerna och biståndsarbetarna slevar i sig soppa och kotletter berättar utredaren Fernando Barberi hur importen av mat från USA har förändrats sedan frihandelsavtalet trädde i kraft i maj förra året. Importen av ris har ökat med 800 procent och nu är plötslig 80 procent av det ris som säljs i Colombia från USA. Trots att ris är en av böndernas vanligaste grödor på det colombianska låglandet.

Importen av mjölk från USA har ökat med 79 procent, importen av vit majs har ökat med 60 procent, grisköttet har ökat med 37 procent. Och så vidare. Samtidigt har den colombianska maten betydligt svårare att komma fram till den nordamerikanska marknaden. Trots frihandelsavtalet har exporten av colombiansk mat till USA faktiskt minskat.

Fernando Barberi visar siffra efter siffra med dyster läsning för småbönderna och den colombianska ekonomin. Totalt sett så har skillnaden mellan de varor som importeras och exporteras till USA ökat med 40 procent på bara ett år. Det motsvarar 3 miljarder dollar som har gått förlorade för de colombianska bönderna och landets ekonomi. 3 miljarder dollar! Det är en fjärdedel av kostnaderna för alla Colombias skolor och universitet. Och mer än hälften av Sveriges totala bistånd till hela världen.

Konferensgästerna twittrar och hugger in på efterrätten. Regeringens rådgivare, Andrés Espinosa, verkar vara en av få i salen som inte håller med om att situationen är oroväckande för Colombias bönder och ekonomi. Det är alldeles för tidigt för att dra några slutsatser, säger han. Frihandelsavtalet med USA kommer att gynna bönderna och Colombia. Det är ju en ny marknad som en öppnas, och inte vilken marknad som helst: USA! De colombianska bönderna kommer att kunna sälja massor av mat dit, säger han. Det kommer att skapa jobb och utveckla hela landet.

Han får genast mothugg av senatorn Jorge Robledo som hela tiden har stöttat bönderna i deras strejker och demonstrationer. USA ger massor av bidrag till sina bönder och har mycket bättre förutsättningar för att göra billig mat. Avtalet är inte fair play, det är aggressivt från USA:s sida, säger han. ”Eller tycker ni att vi ska specialisera oss på kardemumma och låta USA komma och ta våra marker och våra gruvor? Det är vad gringosarna vill.”

Konferensgästerna skrattar gott. Men skrattet fastnar i halsen på mig. Jag kan inte låta bli att tänka på de bönder som hela den här diskussionen handlar om. Mitt band siffror, storpolitik och efterrätter handlar ju allt det här om människors möjligheter att överleva. Jag tänker på alla dem som har fyllt gatorna i desperation för att de inte lyckas sälja sina produkter. Jag tänker på dem som kämpar varje dag med att odla potatis, ris, grönsaker och kaffe som de sen tvingas sälja för mindre än vad det kostade att tillverka det. Jag tänker på alla dem som kämpar allt vad de kan för att kunna stanna kvar på landsbygden och producera mat till sig själva och resten av colombianerna.

Men även om deras verklighet är långt ifrån konferenssalen på Hotell Vaggio så är slutsatserna här faktiskt desamma. Frihandelsavtalet med USA är långtifrån något fritt och jämlikt avtal.

När Barack Obama stod framför den amerikanska kongressen vid införandet av frihandelsavtalet med Colombia sa han: ”Jag lovar er, USA kommer alltid att vinna”. Det verkar som att han hade rätt. Enligt Oxfams rapport ökar den amerikanska exporten lavinartat. Samtidigt hotar avtalet Colombias egen matproduktion och de miljontals småbönder som står bakom den.

/Kerstin

Känslor, engagemang och hot

Det har snart gått en vecka sedan vi anlände till Colombia och det finns mycket att berätta. Vi har träffat politiker, forskare, bönder, aktivister och andra som alla har åsikter om frihandelsavtalen med USA och EU.

Det märks att det är en het fråga här. Det är starka känslor när man partar om frihandelsavtalen och många har varit med i strejkerna och demonstrationerna mot dem. Överallt på väggarna i Bogotá är det sprejat saker som ”Frihandelsavtalen äter upp oss”, ”Vi stödjer jordbruksstrejken”, ”Idag tar de våra fröer – i morgon vårt vatten” och ”Monsanto – ut ur Colombia!”.

Graffiti på en vägg i Bogotá

Ett av de starkaste mötena hittills var med Ruby. Hon är aktivist i kvinnorörelsen för internflyktingar och berättade om hur kvinnor utsätts i konflikten i Colombia. Många våldtas, förtrycks och utsätts för våld i familjen eller av militärer och poliser. Andra blir ensamma kvar med barnen när deras män blir dödade eller fängslade.

Ruby blev själv tvungen att fly när paramilitärerna en dag stormade in i hennes familjs hem och tog över deras mark. En traumatisk upplevelse som hon delar med över 5 miljoner andra flyktingar i Colombia. Många bor idag i misär i städerna.

Så vad har då det här med frihandelsavtalen med USA och EU att göra? Konflikten i Colombia har ju funnits långt innan de skrevs på. Ja, men det som internflyktingarna vill är att komma tillbaka till sin jord och få odla och leva ett värdigt liv på landsbygden. Samtidigt går det jättedåligt för bönderna som lever kvar på landsbygden. Billigt kaffe, ris, kött och mjölk importeras från bland annat USA och bönderna vittnar om att det nästan är omöjligt att leva på ett litet traditionellt jordbruk.

Så vad ska då flyktingarna leva av om de väl når sitt mål och får tillbaka sin mark på landsbygden? Hur ska det bli möjligt för dem att leva på små familjejordbruk när bönderna som bott kvar i generationer har svårt att sälja sin mat till ett värdigt pris?

Vi lyssnade till Ruby i över en timme och hon berättade hur hon ständigt lever under hot för att hon är politiskt aktiv. För 20 år sedan var hon aktiv i vänsterpartiet Unión Patriótica, ett parti som bokstavligen i princip utrotades. Över 5000 politiskt aktiva mördades på 80- och 90-talet och Ruby var en av få överlevande.

När vi lämnar henne och går ut på gatan i Bogotá står hon kvar innanför porten. Hon väntar på sin eskort. Än idag är hon ständigt hotad för sitt engagemang för flyktingar och utsatta kvinnor i Colombia.

/Kerstin