Alla inlägg av Natalia Molina

Svenska mjölkproducenter är också oroliga

Stefan Gård, ordförande i Sveriges Mjölkbönder, undrar varför politikerna låter det svenska jordbruket försvinna. I en artikel på SvD Opinion berättar han om höga kostnader och svåra förutsättningar för att kunna anpassa produktionen till internationella standarder. Importen av livsmedel ökar i Sverige medan den lokala produktionen minskar.

Det låter bekant. För några veckor sedan hörde vi colombianska bönder uttrycka samma oro: Det är svårt att konkurrera i en global marknad när villkoren är orättvisa och de saknas stöd och förutsättningar för de småproducenterna.

Samtidigt börjar exporten av mjölkprodukter till Colombia från hela EU, inklusive Sverige, tack vore frihandelsavtalet.

Läs Stefan Gårds artikel på SvD

Annonser

Alla känner någon som drabbas

Innan jul åkte vi till Medellín, där jag växte upp. Efter att ha lämnat väskorna hos pappa gick Kerstin och jag till min bästa väns hus, som ligger nära pappas. Vi satt i hennes vardagsrum med ett glas guavajuice i handen och jag började berätta om vårt arbete. Jag pratade om de intervjuer vi gjort med potatisodlarna i Boyacá, om böndernas oro och svårigheter att leva på jordbruket. Då berättade min vän att hennes kusiner på landet också har stora ekonomiska problem. De har alltid försörjt sig på jordbruket men nu har de svårt att sälja sina produkter. Antingen är de tvugna att sänka priset så mycket att de förlorar pengar eller så är det ingen som är intresserad av att köpa. De har redan fått sälja kossorna. Jag tänker på när vi var barn och hälsade på dem. De bor i ett gammalt hus på en bergstopp från vilken man ser långt ut i horisonten. Jag minns trädgården och odlingarna med lite av allt möjligt, den lilla floden längst ner på berget som hördes från huset och där vi badade. Jag minns den hemlagade maten på öppen spis som doftade och smakade fantastiskt. Jag minns också att jag tyckte att de levde ett drömlikt liv.

Jag frågade min vän vad de tänker göra, om de kommer att behöva sälja och flytta. ”De vet inte vad de ska göra, men de kan inte sälja tomten. Ingen skulle köpa den. Hur som helst vill inte de flytta heller, de har ju alltid bott där och de skulle aldrig trivas i stan. De vill inte vara något annat än bönder”, sade hon.

Min pappa, min syster och flera andra berättade liknande historier. I Colombia har alla en släkt eller bekant som håller på med jordbruk. Problematiken rör alla på något sätt. Och när folk på stan diskuterar med mig om böndernas situation är det sorg, oro och upprördhet som kommer fram. Men ingen vet hur detta kan lösas.

/Natalia

En kaffebonde i metropolen

Detta bildspel kräver JavaScript.


Vi besökte en ganska unik kaffeodling: Finca El Cafetal i kommunen Envigado. Kommunen ingår i metropolen, vilket innebär att odlingen ligger 15 minuter från stan! På El Cafetal har de odlats café i 35 år och idag är det barnbarnet Leticia som leder produktionen.

”Vår kommun är 80% landsbygd och 20% stad. Men ungefär 80% av kommunens befolkning arbetar i stan. Folk har valt bort jordbruket”.

Men förutom att de fortsätter med jordbruket trots den snabba urbaniseringen i området, finns det något annat som är unikt för Leticia och hennes familj: de har bestämt sig för att utveckla ett eget kaffemärke, som de marknadsför och säljer själva. Det är ovanligt eftersom traditionellt säljer kaffebönderna sina bönor till Colombias Kaffeodlarnas förening. Föreningen förhandlar priserna internationellt och säljer vidare bönorna till olika leverantörer i hela världen.

”Vi har tagit det beslutet eftersom det har blivit svårare att leva som kaffeodlare på det vanliga sättet. Federationen betalar så låga priser för kaffet att vi förlorar pengar. Dessutom är det mer givande att ta fram sin egen produkt”.

Vi frågar Leticia vad hon tycker om frihandelsavtalen och om att Colombia importerar kaffe:

”Frihandelsavtalen har fått oss att tänka om. Det borde vara en möjlighet att utvecklas. Men först måste vi få bra förutsättningar. Idag är det inte kaffebönderna som exporterar kaffe, utan stora företag som inte odlar alls. Det måste förändras. Det är klart att det låter fint med export, men vi måste först se möjligheterna i den interna marknaden. Det finns i Colombia en stor potential i en befolkning som inte lärt sig ännu att uppskatta och njuta av kaffe som i andra länder. Därför vill jag marknadsföra vår produkt lokalt och utbilda människor genom att ha kurser och guidade turer här på odlingen. Vi gör avtal med kaféerna i stan. När man lär sig att uppskatta ett riktigt bra colombianskt kaffe vill man inte ha något importerat även om det är billigare, och man betalar gärna vad det kostar när man förstår det arbetet och kvalitén som ligger bakom varje kopp”.

Vi avslutar intervjun med en provsmakning av Leticias kaffe, döpt till Ayurá efter floden som går bredvid odlingen. Kaffet är milt, aromatiskt och med en eftersmak av citrus. Precis som höglands-kaffe ska smaka, säger hon nöjd.

/Natalia

Sverige förhandlar frihandelsavtal med USA

I förrgår påbörjades förhandlingar för ett nytt frihandelsavtal mellan Sverige och USA. I en debattartikel på Dagens industri skrev Sveriges handelsminister att Sverige behöver öppna markander och att det är viktigt för Sverige att driva processen till ett avtal som är så heltäckande som möjligt.

I hennes motivering ger hon som ett exempel att svenskarna betalar för tullar för amerikanska produkter, vilket gör det dyrare att köpa bilar, kläder, cyklar och skor från USA.

Uppmärksamheten om frihandelsavtal mellan Sverige och USA har varit svag i medierna. Men det är kanske dags att börja fundera över fördelar och nackdelar för ett sådan avtal för landets ekonomi.

I en tidigare debattartikel också på Dagens Industri varnar journalisten Linda Öhrn om en dold risk med frihandelsavtalen: de ger storföretag möjligheter att stämma stater och påverka landets lagar.

Jämfört med Colombia har kanske Sverige bättre förutsättningar för att förhandla avtal utifrån Sveriges förutsättningar, behov och lagar. Men som erfarenheten med andra länder visar är risken stor att storföretagets intressen krockar med landets och befolkningens intressen. Det återstår att se hur de krockarna kommer att lösas.

Läs handelsministerns debattartikel
Läs Linda Öhrns debattartikel

Colombias landsbygd: ett paradis som försvinner

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi befinner oss på landet i delstaten Boyacá, runt 15 mil söder om huvudstaden Bogotá. Vi åker med Lázaro och Manuel, två jordbrukare från trakten. Vi ska besöka några jordbrukare och fråga om hur det är att vara bonde i Colombia idag.

Från bilfönstren ser vi ett landskap som kan bara beskrivas som ett paradis: på 2.700 meters höjd skapar Anderna mjuka och runda former fyllda med jordbruk, fält och skog. Hundratals nyanser av grönt, blå himmel, milt klimat och en stark sol ovanpå oss. Efter de små grusvägarna går kor med nyfödda kalvar runt och betar, hönsen pickar fritt på gårdsplanerna och människorna hjälper varandra efter förmåga och behov. Vi går ut och fotar, ställer frågor, skrattar och njuter.

I det här området har det odlats potatis, morötter och mycket mer i hundratals år. Men paradiset döljer en tragedi. Bondens kultur och livstil håller på att försvinna.

Vi träffar Rosita och hennes familj som odlat potatis i flera generationer. Läget är allvarligt, säger hon. Det är inte längre lönsamt att odla. Det kostar för mycket att producera och det är ingen som vill köpa. Marknaden har invaderats av billigare potatis som importeras både lagligt och olagligt. I år har familjen fått överge flera potatisfält och säga upp arbetare, vilket innebär att flera familjer drabbas.

En bit bort bor Elisabeth med sin familj. Hon är idag arbetslös, familjens jordbruk gick i konkurs när det inte gick att sälja deras produkter. Det finns inte några andra jobb för henne i trakten och hon vet inte hur familjen ska klara sig i framtiden.

Lorenzo berättar att många familjer förlorar sina gårdar när de inte längre kan betala sina skulder. Bankerna är snabba på att ta gårdarna och sälja vidare. Lorenzo är en av dem som förlorade sitt land. När han försökte hjälpa andra i samma situation blev han hotad till livet och var tvungen att lämna byn. Han kom tillbaka för några månader och nu hyr han mark i närheten. Han berättar om att familjerna mår psykiskt dåligt. Depression och självmord blir vanligare.

Manuel och hans familj odlar majs. De har grisar och en liten affär vid landsvägen. Han är dessutom kommunpolitiker och är orolig för att många kommer att tvingas flytta till städerna och jobba på gatan med att sälja små importerade prylar. När han deltog i bondeprotesterna förra året blev han fängslad i ett dygn, utan någon förklaring. ”Han som tog beslutet tillhörde mitt eget parti”, säger han med ett dystert leende.

/Natalia
Landskap med en åker och Anderna i bakgrunden

För vem finns fröerna?

Detta bildspel kräver JavaScript.


Vi lämnar huvudstaden Bogotá för en dagsutflykt till Villavicencio, en liten stad på Colombias östliga slätt. Vi åker med Roberto, en agronom i 50-årsåldern med många års erfarenhet av arbete med jordbrukspolitik och myndighetsarbete. Han är glad och pratsam och så småningom inser jag att han varit med i många viktiga händelser i Colombias historia.

Roberto har fått i uppdrag från regeringen att ta fram ett förslag på ändringar till lagen 970, som styr hur fröer tas fram, används och säljs. Lagen är en modell för certifiering och patent av fröer enligt globala standarder som ingår i frihandelsavtalet med USA. I princip innebär det att endast certifierade fröer får användas för kommersiella syften och att ett antal krav ska uppfyllas för att individer eller organisationer ska kunna certifiera egna fröer. Lagen har fått hård kritik från miljöaktivister och bonderörelsen i Colombia. De hävdar att 970 är framtagen för att gynna stora multinationella och colombianska företag samtidigt som den drabbar Colombias småbönder, som saknar resurser för att certifiera sina produkter. Resultatet är att småbönderna konkurreras ut av stora företag och kriminaliseras av staten. För några månader sedan förstördes flera ton ris som enligt lag 970 producerades olagligt i byn Campo Alegre i södra Colombia. Idag fortsätter staten att konfiskera och förstöra fröer i hela landet och flera jordbrukare har åtalats.

Roberto har bjudit in oss till ett möte med en fröproducent i Villavicencio. Han vill samla in olika åsikter och tankar om lagen innan han formulerar sitt förslag. Vi åker genom Andernas östra bergkedja för att komma till Villavicencio. Landskapet är vackert och dramatiskt, ett hav av berg följt av slättens hav av land. Under den 2 timmar långa resan åker vi förbi små samhällen, jordbruk och skog.

Framme i Villavicencio möter vi Néstor. Han är agronom och forskare inom ris. Han äger ett familjeföretag som utvecklar och säljer risfröer till jordbrukare i nästan hela landet. Han tycker att det är ett stort problem att lagar som 970 skrivs av politiker med ekonomiska intressen. De borde i stället lyssna på tekniker och forskare som förstår jordbruket och de konsekvenserna som de lagarna kan ha i miljön, ekonomin och samhället. Han tycker att lagen måste ta hänsyn till olika produkters förutsättningar och egenskaper. Till exempel tycker han att de produkter som ursprungligen kommer från Colombia inte bör omfattas av den typen av certifiering.

Néstor berättar om ytterligare ett perspektiv när det gäller riset, klimatförändringen. Dagens ris klarar inte längre jordens stigande temperaturer. Redan nu är det kris i Asien, till exempel. Néstor forskar idag för att ta fram ett frö som kan klara klimatförändringarna, så att risproduktionen i världen inte hotas. Som forskare och fröutvecklare tror han på samarbete mellan myndigheter, forskare, företag och jordbrukare. Men det är problematiskt när staten favoriserar stora frötillverkare och skapar monopol över fröbanker. Det finns en risk med stora företag som Monsanto som utvecklar genmodifierade fröer utan att någon har koll på vad de håller på med. Enligt Néstor måste man vara generös och samarbeta. Viktigast är att vi alla ska kunna producera ris av bra kvalité som befolkningen kan äta.

Vi lämnar Néstor och åker tillbaka till Anderna och huvudstaden. Vi har lärt oss mycket och fått många intryck. I bilen tänker jag på Robertos uppdrag, som han beskriver som ”den bästa julklappen han kunde få i år”. Samtidigt uttrycker han sin oro över hur det ska gå till. Jag tänker på Colombia, ett land där det mesta går att odla, där det finns gott om vatten, olja, guld och mycket mer. Ett land med rikedom som alla vill åt och där stora makter har en stor påverkan i landets styrning. Ett land som just därför har drabbats av mer än 60 år av krig. Hur kan lagarna, istället för att exkludera och kriminalisera de svagaste, finnas för att se till att hela befolkningen utvecklas och miljön skyddas?

Jag ser fram emot att läsa Robertos förslag i januari.

/Natalia