Det är stormöte för bönder, ursprungsfolk och slavättlingar i Bogotá. Ungefär 300 personer från hela landet har samlats för att diskutera mat, frihandelsavtal och politik under två dagar.
Vi smyger in i ett av rummen där diskussionen är i full gång. Ett 40-tal personer sitter i en ring och diskuterar engagerat. ”Problemet med frihandelsavtalen är att de finns i ett ekonomiskt system där pengarna samlas hos storföretagen”, säger någon.
”Ja, vi borde kräva att människor ska ha rätt till mat före att företagen ska ha rätt till mer pengar”, säger någon annan.
”Problemet är ju att avtalen är orättvisa, att förutsättningarna är helt olika för rika och fattiga länder att producera billig mat”, säger en man. ”I Europa till exempel får ju bönderna jordbruksstöd. Vi borde kräva det här också”, fortsätter han.
Han får genast mothugg från andra som tycker att jordbruksstöd är en dålig lösning. Det är ett tillfälligt bidrag där bönderna är i händerna på regeringen. Nej, politiken borde i stället gå till så att bönderna kan leva på sin produktion. Att de kan få värdigt betalt för sina ekologiska varor och att inga storföretag ska få fördelar för att de har möjlighet att använda gifter och hormoner och flyga sina varor kors och tvärs över jorden. Men jordbruksstöd? Nej, det hämmar bara böndernas utveckling.
Diskussionen fortsätter tills gruppen är överens om några förslag som de vill föra fram till regeringen. Alla bekämpningsmedel ska vara ekologiska, människor ska ha rätt till matsuveränitet världen runt, böndernas skulder till bankerna ska ses över och Colombias 15 frihandelsavtal ska avskaffas och inga nya ska införas. Det är några av punkterna. Visst är det viktigt med samarbete och utbyte över nationsgränserna, säger gruppen. Men det får inte vara på ett så ojämlikt sätt som i frihandelsavtalen.
Gruppen kommer överens om att protesterna och demonstrationerna ska fortsätta nästa år, återigen med tusentals människor ute på gatorna, runtom i hela landet. Det är ett bra sätt att få folk att bli medvetna om problemen för bönderna och den lokala matproduktionen i Colombia, säger de. Dessutom är det ett måste för att få regeringen att ändra sin politik.
När vi har gått ut ur salen pratar vi med Antonio Barada som var en av dem som var med i diskussionen. Han är bonde från södra Colombia, på gränsen till Ecuador.
Jag berättar för honom att det inte pratas så mycket om frihandelsavtalen i Sverige, att de flesta har dålig koll på vad de egentligen innebär.
Han tittar på mig och säger: ”Ja, det finns många okunniga människor i en del länder tyvärr. Folk som inte vet om hur avtalen gynnar några få och förstör för de flesta.”
Jag frågar honom vad han vill säga till svenskarna då. Vad vill han att vi ska göra?
Han blir tyst en stund, sen säger han: ”Det måste väl finnas fattiga människor även i Sverige, eller hur? Vi borde gå ihop allihopa och kräva att våra regeringar värnar om människan i stället för marknaden. Vi måste globalisera kampen. Det är det enda sättet att påverka världsekonomin.”
/Kerstin
Frihandelsavtal i Colombia 