Svenska mjölkproducenter är också oroliga

Stefan Gård, ordförande i Sveriges Mjölkbönder, undrar varför politikerna låter det svenska jordbruket försvinna. I en artikel på SvD Opinion berättar han om höga kostnader och svåra förutsättningar för att kunna anpassa produktionen till internationella standarder. Importen av livsmedel ökar i Sverige medan den lokala produktionen minskar.

Det låter bekant. För några veckor sedan hörde vi colombianska bönder uttrycka samma oro: Det är svårt att konkurrera i en global marknad när villkoren är orättvisa och de saknas stöd och förutsättningar för de småproducenterna.

Samtidigt börjar exporten av mjölkprodukter till Colombia från hela EU, inklusive Sverige, tack vore frihandelsavtalet.

Läs Stefan Gårds artikel på SvD

Nu redigerar vi filmerna

Efter en månad i Colombia är vi tillbaka i Sverige igen. Mörka, kalla och lugna Sverige känns långt ifrån Colombias grönskande landsbygd.

Vi minns Lazaro, Rosa, Gloria och alla de andra bönderna som kämpar för att lyckas sälja sin potatis som inte längre är något värd. Vi minns Ruby som tvingas gå runt med livvakter på grund av sitt engagemang för flyktingar. Och vi minns maten och de växande städerna.

Samtidigt som allt det känns långt borta här i Sverige ser vi colombianskt kaffe och colombianska bananer på vårt lokala Ica. Och vi vet att europeisk mjölk och kött säljs i allt större skala till Colombia. Trots att vi lever långt ifrån varandra så är vi en del av samma ekonomi och samma handel med mat.

Under hela tiden i Colombia har vi filmat de människor och miljöer som vi har mött. Nu sätter vi oss och redigerar materialet och om några veckor kommer det första filmmaterialet upp på bloggen. Filmmaterialet kommer även att kunna användas i andra sammanhang.

Om du har frågor eller kommentarer så länge, hör gärna av dig till Kerstin: kerstin.ed@gmail.com eller Natalia: colombianska@hotmail.com

Alla känner någon som drabbas

Innan jul åkte vi till Medellín, där jag växte upp. Efter att ha lämnat väskorna hos pappa gick Kerstin och jag till min bästa väns hus, som ligger nära pappas. Vi satt i hennes vardagsrum med ett glas guavajuice i handen och jag började berätta om vårt arbete. Jag pratade om de intervjuer vi gjort med potatisodlarna i Boyacá, om böndernas oro och svårigheter att leva på jordbruket. Då berättade min vän att hennes kusiner på landet också har stora ekonomiska problem. De har alltid försörjt sig på jordbruket men nu har de svårt att sälja sina produkter. Antingen är de tvugna att sänka priset så mycket att de förlorar pengar eller så är det ingen som är intresserad av att köpa. De har redan fått sälja kossorna. Jag tänker på när vi var barn och hälsade på dem. De bor i ett gammalt hus på en bergstopp från vilken man ser långt ut i horisonten. Jag minns trädgården och odlingarna med lite av allt möjligt, den lilla floden längst ner på berget som hördes från huset och där vi badade. Jag minns den hemlagade maten på öppen spis som doftade och smakade fantastiskt. Jag minns också att jag tyckte att de levde ett drömlikt liv.

Jag frågade min vän vad de tänker göra, om de kommer att behöva sälja och flytta. ”De vet inte vad de ska göra, men de kan inte sälja tomten. Ingen skulle köpa den. Hur som helst vill inte de flytta heller, de har ju alltid bott där och de skulle aldrig trivas i stan. De vill inte vara något annat än bönder”, sade hon.

Min pappa, min syster och flera andra berättade liknande historier. I Colombia har alla en släkt eller bekant som håller på med jordbruk. Problematiken rör alla på något sätt. Och när folk på stan diskuterar med mig om böndernas situation är det sorg, oro och upprördhet som kommer fram. Men ingen vet hur detta kan lösas.

/Natalia

En kaffebonde i metropolen

Detta bildspel kräver JavaScript.


Vi besökte en ganska unik kaffeodling: Finca El Cafetal i kommunen Envigado. Kommunen ingår i metropolen, vilket innebär att odlingen ligger 15 minuter från stan! På El Cafetal har de odlats café i 35 år och idag är det barnbarnet Leticia som leder produktionen.

”Vår kommun är 80% landsbygd och 20% stad. Men ungefär 80% av kommunens befolkning arbetar i stan. Folk har valt bort jordbruket”.

Men förutom att de fortsätter med jordbruket trots den snabba urbaniseringen i området, finns det något annat som är unikt för Leticia och hennes familj: de har bestämt sig för att utveckla ett eget kaffemärke, som de marknadsför och säljer själva. Det är ovanligt eftersom traditionellt säljer kaffebönderna sina bönor till Colombias Kaffeodlarnas förening. Föreningen förhandlar priserna internationellt och säljer vidare bönorna till olika leverantörer i hela världen.

”Vi har tagit det beslutet eftersom det har blivit svårare att leva som kaffeodlare på det vanliga sättet. Federationen betalar så låga priser för kaffet att vi förlorar pengar. Dessutom är det mer givande att ta fram sin egen produkt”.

Vi frågar Leticia vad hon tycker om frihandelsavtalen och om att Colombia importerar kaffe:

”Frihandelsavtalen har fått oss att tänka om. Det borde vara en möjlighet att utvecklas. Men först måste vi få bra förutsättningar. Idag är det inte kaffebönderna som exporterar kaffe, utan stora företag som inte odlar alls. Det måste förändras. Det är klart att det låter fint med export, men vi måste först se möjligheterna i den interna marknaden. Det finns i Colombia en stor potential i en befolkning som inte lärt sig ännu att uppskatta och njuta av kaffe som i andra länder. Därför vill jag marknadsföra vår produkt lokalt och utbilda människor genom att ha kurser och guidade turer här på odlingen. Vi gör avtal med kaféerna i stan. När man lär sig att uppskatta ett riktigt bra colombianskt kaffe vill man inte ha något importerat även om det är billigare, och man betalar gärna vad det kostar när man förstår det arbetet och kvalitén som ligger bakom varje kopp”.

Vi avslutar intervjun med en provsmakning av Leticias kaffe, döpt till Ayurá efter floden som går bredvid odlingen. Kaffet är milt, aromatiskt och med en eftersmak av citrus. Precis som höglands-kaffe ska smaka, säger hon nöjd.

/Natalia

Ett misslyckat försök att ta oss in i mataffären

Stormarknaden Éxito på avstånd.
Närmare än så här kom vi inte med kameran.

I Colombia finns en stor matkedja som heter Éxito. Det betyder Framgång på spanska och är en kedja av enorma stormarknader som säljer alltifrån kött och kaffe till kläder och tv-apparater. Utanför affärerna står hundratals bilar med storhandlande kunder. På Éxito kan de äta lunch och fika, göra bankärenden och välja mellan 77 olika tandkrämssorter.

Hos Éxito kan de dessutom köpa importerat ris och juicer från USA, kött från Europa och mjölkpulver från transnationella bolag. Bland annat. Enligt företaget självt når det 90 procent av det colombianska folket. Så för oss kändes det som en självklarhet att göra en intervju med Éxito och filma och fota inne i en butik.

Men det var lättare sagt än gjort. ”Inte ens med en mobil är det tillåtet”, sa de till oss när vi försökte. ”Som journalist kan man möjligen få tillstånd, men då måste ni skicka in en ansökan”.

Okej, tänkte vi. Det är väl så det måste gå till. I ett land som har lidit av massor av våld, kidnappningar och terrordåd så måste man förstå att de är försiktiga. Så de senaste dagarna har vi ägnat åt att ringa olika chefer, mejla andra och skicka brev och intyg för att få tillstånd att överhuvudtaget filma eller fota inne i en butik.

Efter flera dagars väntan fick vi till slut svar. Och det visade sig att vi hade fel. Krångligheterna berodde inte alls på att Éxito var rädda för terrordåd, rån eller kidnappningar. Nej, det handlade om något helt annat. Det handlade om var makten finns. För svaret vi fick var:

”Nej, tyvärr, ni kommer inte hinna filma innan ni åker hem. För om ni ska få filma i butiken så måste ni ha tillstånd från ägarna i Frankrike. Och det tar låååång tid”.

/Kerstin

Att ta från de fattiga och sälja till de fattiga

Julkakor från Nestlé.
Julkakor från Nestlé.

Det är jul i Sverige och i Colombia. Ögon tindrar, julgranar blinkar och snöflingor gnistrar. På borden dukas det fram fläskkött och risgrynsgröt. I soffan äts det kolor och choklad.

Varifrån alla godsaker egentligen kommer finns det inte riktigt plats att tänka på, så här i julefriden och julstöket.

Hemma hos Natalias familj i Medellin är fortfarande den mesta av maten från Colombia. Det är bara katten som får smaska på importerad lyx-burkmat som kom i ett paket från Natalias syskon i USA. Men jag kan inte låta bli att fråga mig själv: Hur länge kommer det att finnas colombiansk mat på borden?

I mataffärerna säljs kalkon och ris från USA, kaffe och socker från Brasilien, mjölk från Holland och fläskkött från Danmark. Samtidigt har många av de colombianska bönder vi har träffat tvingats minska ner på sina odlingar, eller så har de gett upp helt. De har inte längre råd att odla.

Men, undrar kanske någon, är det inte bra att det kommer billig mat till Colombia? Det finns ju massor av fattiga människor här som behöver billig mat att äta. De måste ju ha råd att äta?

Jag tänker på Karl-Bertil Jonsson som skänker presenter och glädje till de fattigaste. Kanske hade han gett en amerikansk kalkon till barnen på gatan. Eller holländsk pulvermjölk till kvinnan som står och säljer klubbor i gathörnet.

Men så tänker jag att det ändå är stor skillnad. För medan Karl-Bertil tar från rika och ger till fattiga så tar frihandelsavtalen från fattiga och säljer till fattiga. Det är fattiga bönder i Colombia som är förlorare, det är fattiga stadsbor i Colombia som är köpare och det är rika företag i USA och Europa som är vinnare.

Jag tänker på julens goda vilja till välgörenhet. Soppkök anordnas, leksaker ges till fattiga barn, träd planteras och getter skänks bort. Det är ju jättefint!

Så tänker jag på hur rika länder skänker mat till fattiga länder. Ibland kan det vara matpaket till människor i krig eller katastrofer. Men ibland kan det vara mat som skänks för att få makten över en marknad.

Som när USA under kalla kriget donerade mängder av vete till Colombia och flera andra länder i Latinamerika. Det gjorde både att latinamerikanerna började äta mer vete och att de flesta av de lokala vetebönderna tvingades ge upp sina odlingar. Sen kunde USA i godan ro sluta donera vete och i stället sälja det i stor skala. De latinamerikanska länderna var plötsligt beroende av importerat vete från USA.

Jag vet inte vad som är välgörenhet och vad som är girighet. Jag vet inte vad Karl-Bertil eller tomten eller för den delen Jesus hade sagt om han hade sett de stora europeiska kycklingarna och de tvättade amerikanska potatisarna. Jag undrar vad de hade gjort för de colombianska bönderna.

Julgranarna fortsätter att blinka och katten fortsätter att smaska på lyx-Friskies. Men jag vet inte om jag kan få mina ögon att tindra. Jag undrar vem som egentligen har makten över maten. Och jag undrar vad sjutton det är för kola jag stoppar i munnen.

/Kerstin

Möte med Colombias chefsförhandlare

När vi går in i den höga blänkande skyskrapan i centrala Bogotá blir vi stoppade av vakter och spärrar. Vi måste visa pass, ta foton och våra väskor blir genomsökta. Inga okända människor och inga terrorister får komma in.

Till slut kommer vi upp till åttonde våningen där vi möts av en receptionist, två glas rent vatten och ett konferensrum. Efter en stunds väntan glider vårt intervjuobjekt in i rummet. Han var Colombias chefsförhandlare i jordbruksfrågor när regeringen skrev under frihandelsavtal med både USA och EU. Och med Kanada, Mexiko, Venezuela, Chile, Turkiet, Sydkorea, EFTA, Mercosur, Panama, de andinska länderna och Centralamerika.

— Andrés Espinosa, säger han och sträcker fram handen.

Vi sätter oss vid bordet och han börjar berätta om förhandlingar, WTO-möten och handelsflöden.

— Colombia har kommit väldigt långt. Efter Mexiko och Chile är det vi som har absolut flest frihandelsavtal i Latinamerika, säger han.

Och så berättar han att Colombia nyligen hamnade på sjätte plats av världens bästa länder att investera i för utländska företag, enligt WTO och Världsbanken.

— Vi är bland världens bästa på att skydda utländska investerare. Om ett amerikanskt företag kommer hit så är de skyddade som om de vore i USA, säger Andrés Espinosa.

Det är framför allt företag från USA, EU, Kanada och Chile som kommer hit, säger han. Det är storföretag som investerar i gruvindustrin, oljan och jordbruksindustrin.

— Vi är bra på att ta hand om de företagen, säger han.

Det som Andrés Espinosa säger stämmer ju faktiskt väldigt bra överens med det bönderna säger. Det är storföretagen som Colombias regering värnar om. Det är de som gynnas av avtalen och de som skyddas av lagarna.

Men bönderna och de små producenterna då? frågar jag. Vad händer med dem i alla de här frihandelsavtalen?

Andrés Espinosa vrider på sig och säger:

— Alltså, det är ju upp till regeringen att hjälpa dem och ta hand om dem. Alla kan vinna på avtalen, men det gäller att de används på rätt sätt. Det är som er kamera och er mikrofon. Används de på fel sätt är de helt värdelösa. Används de rätt så kan de vara ett väldigt bra verktyg. Samma sak gäller med frihandelsavtalen.

Okej, frihandelsavtalen är bara ett verktyg Det kan jag förstå. Men hur ska de gynna småbönderna då? Hur ska verktyget användas för att de ska kunna gynnas?

— Regeringen måste stödja dem med bidrag, som de gör i andra länder. Och så måste småbönderna gå ihop med större bönder och storföretag. På det sättet kan de exportera och tjäna på det tillsammans, säger han.

Andrés Espinosa jobbar inte längre för regeringen. Han är affärskonsult och har inget ansvar för regeringens politik. Även om han inte säger det rakt ut så märks det att han tycker att regeringen gör för lite för att hjälpa bönderna i Colombia.

Samtidigt säger han att det aldrig går att veta hur effekterna av frihandelsavtalen kommer bli. Det går inte att göra några prognoser, säger han.

Natalia och jag hoppar till i stolarna. Va? Går det inte att göra prognoser? Skriver man bara på avtal som gör att regeringen och folket förlorar makten över jordbrukspolitiken utan att veta vad det ska leda till? Det handlar ju om många miljarder kronor och massor av människors framtid. Men nej, det går inte att veta i förväg vilka som vinner och förlorar på det, säger Andrés Espinosa.

Innan vi går frågar vi om det är något mer han vill säga.

— Ja, jag tycker att vi måste avmystifiera frihandelsavtal. Alla länder håller ju på att förhandla om frihandelsavtal. EU och USA gör det nu till exempel. Hur kan det då vara dåligt? Vi kan inte stanna utanför, då är vi rökta, säger han.

/Kerstin

En globaliserad kamp – mot världsekonomin

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är stormöte för bönder, ursprungsfolk och slavättlingar i Bogotá. Ungefär 300 personer från hela landet har samlats för att diskutera mat, frihandelsavtal och politik under två dagar.

Vi smyger in i ett av rummen där diskussionen är i full gång. Ett 40-tal personer sitter i en ring och diskuterar engagerat. ”Problemet med frihandelsavtalen är att de finns i ett ekonomiskt system där pengarna samlas hos storföretagen”, säger någon.

”Ja, vi borde kräva att människor ska ha rätt till mat före att företagen ska ha rätt till mer pengar”, säger någon annan.

”Problemet är ju att avtalen är orättvisa, att förutsättningarna är helt olika för rika och fattiga länder att producera billig mat”, säger en man. ”I Europa till exempel får ju bönderna jordbruksstöd. Vi borde kräva det här också”, fortsätter han.

Han får genast mothugg från andra som tycker att jordbruksstöd är en dålig lösning. Det är ett tillfälligt bidrag där bönderna är i händerna på regeringen. Nej, politiken borde i stället gå till så att bönderna kan leva på sin produktion. Att de kan få värdigt betalt för sina ekologiska varor och att inga storföretag ska få fördelar för att de har möjlighet att använda gifter och hormoner och flyga sina varor kors och tvärs över jorden. Men jordbruksstöd? Nej, det hämmar bara böndernas utveckling.

Diskussionen fortsätter tills gruppen är överens om några förslag som de vill föra fram till regeringen. Alla bekämpningsmedel ska vara ekologiska, människor ska ha rätt till matsuveränitet världen runt, böndernas skulder till bankerna ska ses över och Colombias 15 frihandelsavtal ska avskaffas och inga nya ska införas. Det är några av punkterna. Visst är det viktigt med samarbete och utbyte över nationsgränserna, säger gruppen. Men det får inte vara på ett så ojämlikt sätt som i frihandelsavtalen.

Gruppen kommer överens om att protesterna och demonstrationerna ska fortsätta nästa år, återigen med tusentals människor ute på gatorna, runtom i hela landet. Det är ett bra sätt att få folk att bli medvetna om problemen för bönderna och den lokala matproduktionen i Colombia, säger de. Dessutom är det ett måste för att få regeringen att ändra sin politik.

När vi har gått ut ur salen pratar vi med Antonio Barada som var en av dem som var med i diskussionen. Han är bonde från södra Colombia, på gränsen till Ecuador.

Jag berättar för honom att det inte pratas så mycket om frihandelsavtalen i Sverige, att de flesta har dålig koll på vad de egentligen innebär.

Han tittar på mig och säger: ”Ja, det finns många okunniga människor i en del länder tyvärr. Folk som inte vet om hur avtalen gynnar några få och förstör för de flesta.”

Jag frågar honom vad han vill säga till svenskarna då. Vad vill han att vi ska göra?

Han blir tyst en stund, sen säger han: ”Det måste väl finnas fattiga människor även i Sverige, eller hur? Vi borde gå ihop allihopa och kräva att våra regeringar värnar om människan i stället för marknaden. Vi måste globalisera kampen. Det är det enda sättet att påverka världsekonomin.”

/Kerstin

Bönderna som deltog i mötet.

Sverige förhandlar frihandelsavtal med USA

I förrgår påbörjades förhandlingar för ett nytt frihandelsavtal mellan Sverige och USA. I en debattartikel på Dagens industri skrev Sveriges handelsminister att Sverige behöver öppna markander och att det är viktigt för Sverige att driva processen till ett avtal som är så heltäckande som möjligt.

I hennes motivering ger hon som ett exempel att svenskarna betalar för tullar för amerikanska produkter, vilket gör det dyrare att köpa bilar, kläder, cyklar och skor från USA.

Uppmärksamheten om frihandelsavtal mellan Sverige och USA har varit svag i medierna. Men det är kanske dags att börja fundera över fördelar och nackdelar för ett sådan avtal för landets ekonomi.

I en tidigare debattartikel också på Dagens Industri varnar journalisten Linda Öhrn om en dold risk med frihandelsavtalen: de ger storföretag möjligheter att stämma stater och påverka landets lagar.

Jämfört med Colombia har kanske Sverige bättre förutsättningar för att förhandla avtal utifrån Sveriges förutsättningar, behov och lagar. Men som erfarenheten med andra länder visar är risken stor att storföretagets intressen krockar med landets och befolkningens intressen. Det återstår att se hur de krockarna kommer att lösas.

Läs handelsministerns debattartikel
Läs Linda Öhrns debattartikel

%d bloggare gillar detta: